mån 2 april. Så nära, men så långt borta
Lite halvt off det senaste men mycket har hänt på ynka 48tim.
Jag struntar i att berätta vad jag gjorde i helgen, ni får en bild istället så får ni bygga upp eran egna historia (för en bild säger trots allt mer än tusen ord)
Det som hänt de senaste har vart helt sjukt jobbigt. Tänk er liksom att ni springer ett maraton lopp och har tränat och tränat och längtar och längtar HUR länge som helst för att få springa över mållinjen och bara njuta av segern, men så snubblar ni på ett bananskal 100m innan mållinjen och bryter båda benen.
Ungefär så känns det.
Att bryta benen är inte skadligt för livet, men det tar ett tag att läka och det kommer ta ett tag innan ni återigen kan springa de där jävulska loppet.
Precis så är det för mig.
Jag var 3tim bort från min drömplats på jorden. Paradiset Fiji. Och jag snubblade på ett bananskal som kallas globala uppvärmningen och nu kan jag inte åka dit.
Total översvämning på lilla Fiji och minst 8000 människor är evakuerade. Det är helt sjukt att av alla öar som finns i hela världen, så ska detta hända just den ön jag ska besöka!
Missförstå mig inte, jag tycker att det skittråkigt för alla dom som bor där och de är verkligen HEMSKT vad vi gör med världen egentligen, men jag säger som Erica, jag är helt knäckt. Tänk att jag var ynka 3tim bort från mitt paradis och om några veckor är jag hela 30tim bort från den. Så nära, och sen plötsligt så himla långt borta.
Men, självklart kan jag åka dit igen i framtiden, när jag bara kämpat ihop dom där pengarna först och då kommer det förmodligen bli skönare än någonsin att lägga sig i den där solstolen, men just nu känns det lite hårt. För så som jag längtat, så som jag tänkt och planerat och sen sa det bara poff.
Nu har man lust att bli en brutal liten gröngöling som aldrig sätter sin fot i varken en bil eller ett flygplan igen…. ;)
En liten kortfattad version av vad som hänt, ni kommer säkert läsa allt på internet om Fiji också för det är ju trotsallt en naturkatastrof och jag ska vara otroligt tacksam över att jag inte är en av dom som faktiskt sitter där nu utan mat och utan flygbiljett hem. DET är jag glad för.
Och jag är glad, för att jag vet exakt vart jag kommer åka på min framtida bröllopsresa!
Imorgon är jag levande igen, eller kanske på onsdag. Ha det bra så länge. Puss på er
